Den brittiska kompositören Benjamin Britten — även dirigent, pianist och altviolinist — gick bort för 50 år sedan. Musikern Ylvali McTigert Zilliacus åker till hans älskade Aldeburgh för att ta reda på hur hans arv förvaltas idag. För att få grepp om hans livsgärning och vad som formade honom tar hon även en omväg via Göteborg.
Alla vägar bär till… Aldeburgh. Åtminstone, av allt att döma, enligt Benjamin Britten.
Staden på Englands ostkust har en drygt tre kilometer lång klapperstensstrand. Jag går längs med vattenbrynet. Utsikten mot Nordsjön är närapå ostörd om det inte vore för Maggi Hamblings rödrostiga skulptur, ett gigantiskt kammusselskal. Väl framme ser jag en inristad text och till bränningarnas ackompanjemang läser jag: ”I hear those voices who will not be drowned”. Citatet är hämtat från operan Peter Grimes Op. 33, som var Brittens stora genombrott 1945. Skulpturen restes 2003 till minne av kompositören och vill inspirera till en konversation med havet.
Pojken, mannen, havet och utanförskap är centrala teman i Brittens verk. Peter Grimes gripande historia handlar om fiskaren som anklagas för att ha orsakat en pojkes död och om folkhopens misstro i en småstad inte olik Aldeburgh.
I sitt tacktal under ceremonin vid mottagandet av Aspen Award for Services to the Humanities 1964, erkänner Britten: ”Det var i Kalifornien, under den olyckliga sommaren 1941 som jag insåg var jag hörde hemma och vad jag saknade…jag tycker om att hitta nya vänner, möta ny publik och höra ny musik. Men jag hör hemma i Aldeburgh, jag försöker ta musik dit under festivalen och all min musik kommer därifrån.”
Cirka 400 sjömil nordost om Aldeburgh ligger Göteborg. Hemma i radhuset tar Simon Kim Phipps emot mig. Vid det lilla köksbordet samtalar vi om stor musik. Över vaxdukens grönvita rutmönster får jag hjälp med att lägga Brittens livspussel.
– Jag har dirigerat elva av Benjamin Brittens sexton operor. Det betyder inte att jag är bra på det, säger Simon Kim ödmjukt på brittiskt klingande engelska. Men jag känner till verken väl.
Brittens produktion inkluderar fullskaliga operor, kammaroperor, operor för barn och kyrkospel.
– Mina föräldrar skilde sig och min far Jack Phipps gifte om sig med Sue, Peter Pears brorsdotter.
Peter Pears var en av 1900-talets främsta tenorer och Brittens livspartner i 40 år. ”B.B. och P.P”, ett radarpar.
Simon Kim Phipps studerade musik vid bland annat Cambridgeuniversitetet och flyttade till Göteborg 1993. Hans pigga ögon bakom de rödmarkerade bågarna glittrar till.
– Jag kommer ihåg första gången jag träffade Ben, det måste ha varit julen 1965. Familjen körde upp till Aldeburgh där Ben och Peter generöst bjudit in många till Red House. Vi barn sprang omkring och lekte. Efter middagen uppträdde en trollkonstnär, min egen syster Polly sågades itu! Great fun! Efter det fick kärnfamiljen stanna kvar för att lyssna på ett framträdande av Bens senaste komposition, The Poet’s Echo, säger Simon Kim.
Sue och Jack Phipps arbetade för stora inflytelserika artistagenturer i London och var samtidigt en naturlig del av Britten-Pears-familjen.
– Allt som handlade om Ben och Peter hade enorm prestige. Det tog många år för mig att förstå att folk var snälla mot mig för att jag befann mig i samma solsystem som omgav Ben och Peter. När jag lämnade det blev det en märkbar skillnad i bemötande, initialt en chock för mig! säger Simon Kim.
Aldeburgh, med anor från tudortiden har sedan 1800-talet varit en populär turistort. Idag har staden cirka 2500 invånare och utgör ett av Englands kulturnav tack vare den årliga Aldeburgh festival of music and the arts. Denna internationella festival, som Britten och Pears grundade tillsammans med Eric Crozier 1948, satte onekligen Aldeburgh på kartan. Den äger rum i juni varje år och bjuder in artister från hela världen — konserter, events och workshops hålls från morgon till kväll. Något som blivit ett motto för festivalen är den treenighet som Britten betonade, den som enligt honom kan och bör uppstå mellan kompositör, artist och publik. Festivalen är ett forum för nya musikaliska möten, sprungna ur Brittens vision.
Britten komponerade redan vid fem års ålder och innan han fyllt fjorton hade han skrivit uppemot 100 verk. De fick inga opusnummer men sparades i en byrålåda. Som vuxen återanvände han framgångs-rikt teman från dessa, exempelvis i Simple Symphony Op. 4. Kompositören Frank Bridge blev under tonåren Brittens mentor och han uppmanade honom att lyssna efter sin egen röst och följa den. Det verk som en 18-årig Britten publicerade som Op. 1, Sinfonietta tillägnades Bridge. En annan stor inspirationskälla genom hela hans liv var Gustav Mahler. Mahlers sätt att orkestrera och integrera en kammarmusikalisk textur i ett större symfoniskt sammanhang färgade mycket av Brittens komponerande.
Vid köksbordet påpekar Simon Kim eftertryckligt:
– Bens musik kan verka enkel på pappret, men den måste spelas med en Mahlersk intensitet!
I en sällsynt intervju för CBC 1968 berättar Britten om sitt komponerande.
– Jag vill hellre skriva musik som används än mästerverk som inte används! säger han med en plummy röst, propert klädd i beige kavaj och rosa slips.
– För att kunna komponera måste jag ha en viss musiker eller ett visst tillfälle i åtanke. Detta ger mig inspiration och incitament för att skriva, fortsätter han.
Programledaren Henry Comer frågar en stund senare varför vissa kompositörer såsom Britten själv vill skriva just opera.
– Vi skriver opera för att vi är människor, vi tycker om att studera människor och musik uttrycker mänskliga känslor. Den mänskliga rösten är föregångaren till alla musikinstrument, säger Britten.
Intill Aldeburghs strand ligger Crag House, dit Britten och Pears flyttade 1947. Här kunde de stå på balkongen och blicka ut över havet. Båda två var hängivna simmare. Jag försöker kika in genom fönstret men gardinerna är fördragna. Efter Peter Grimes blev Britten något av en rikskändis. Han kände sig här iakttagen av nyfikna förbipasserande, sådana som jag, som ville få en glimt av kompositören med stort K. Eller kanske stort B. Edith, Brittens mor insåg tidigt att Britten var begåvad och hävdade att han skulle bli det fjärde B:et efter Bach, Beethoven och Brahms. Oavsett bokstav lyckades Britten och Pears 1957 genomföra ett husbyte med konstnären Mary Potter och flyttade till Red House.
Jag promenerar dit. Red House, som byggdes på 1600-talet är fridfullt beläget lite utanför centrum. Huset är idag ett museum, precis som Pears önskade efter sin bortgång 1986. Inomhus är det som om tiden stannat, allt är bevarat i detalj. I Brittens garderob ser jag hans vinröda sammetskavaj som om den hängde redo för nästa framträdande. Det är som om flygeln i musikrummet tyst väntar på att Brit-ten snart ska sätta sig för att spela.
I samband med Brittens hundraårsjubileum 2013 byggdes en separat byggnad intill, The Archive. Här finns bland annat Brittens alla originalmanuskript och dokument inklusive intima kärleksbrev mellan Britten och Pears. Varsamt, iklädd bomullshandskar, bläddrar jag i manuskriptet till Noye’s Fludde Op. 59.
Jenni Wake-Walker är en lokal, kulturell eldsjäl i Aldeburgh. Hon arbetade som konsertadministratör för Aldeburgh Festival 1973-1979, delvis med Sue Phipps, Simon Kims styvmamma.
– Hop in! Jag skjutsar dig till Snape nu så ses vi senare i Jubilee Hall! säger hon energiskt.
Vi åker en knapp mil inåt landet. Naturskönt intill floden Alde ligger Snape Maltings, ursprungligen ett viktorianskt mälteri som Britten och Pears lät konvertera till en konsertsal 1967. Tidigare skeppa-des malt härifrån till Londons bryggerier, nu strömmade artister hit till Aldeburgh Festival. Drottning Elizabeth II fick inviga salen två gånger, eftersom den 1969 tragiskt brann ned efter invigningskonserten det året. Jämte Red House och The Archive är Snape Maltings centrum för den kulturella institution som byggts upp runt omkring Britten och Pears arv, Britten Pears Arts (BPA).
Matt Walker, programchef för det som idag kallas The Britten Pears Young Artist Programme (BPY-AP), visar mig runt i lokalerna. Det dova ljudet från en workshop med elektroakustisk musik någonstans i byggnaden ackompanjerar vår vandring.
–1972 startade Britten och Pears The School of Advanced Musical Studies. Festivalen var då sedan länge etablerad, nu ville de inspirera nästa generation av artister, säger Matt.
Unga och professionellt lovande musiker kan idag ansöka om att bli antagna som Britten Pears Young Artists. Cirka 50-100 artister utses varje år.
– Vi har kurser för sångare och ackompanjerande pianister och ett kammarmusikresidens för exempelvis etablerade stråkkvartetter. För kompositörer har vi vartannat år en traditionell kompositions-klass, och vartannat år en mer experimentell, säger Matt. Han leder oss upp för trappan och öppnar dörren till studion där workshopen äger rum. Ljudet byter skepnad från dovt till gällt.
Det finns andra liknande kurser både i England och utomlands. Men de här kurserna är gratis för de antagna. Organisationen står även för reskostnader, mat och logi.
– Jag tror vi är helt unika på det sättet. Vi har generösa privata finansiella givare men det är framförallt möjligt tack vare Brittens royalties från konserter världen över. Det är dock omöjligt att säga från år till år hur stor summan blir, så det är svårt att budgetera, säger Matt.
Utöver YAP finns även programmet Aldeburgh Young Musicians för barn under 18 år. Deras workshops äger rum under skolloven. Deltagarna introduceras i vitt skilda stilar, alltifrån jazz till ba-rockmusik och tillsammans skapar de ett nytt verk som framförs i slutet av veckan.
Matt öppnar dörren till den stora konsertsalen som tar en publik på över 800 personer. Sotiga spår från branden är avsiktligt bevarade i väggarna.
– Vi ger även workshops för äldre människor, exempelvis en sånggrupp för människor med demens eller parkinson. Vi har också ett samarbete med ett lokalt fängelse, där de intagna får skapa musik. Musiker från BPYAP framför sedan verken vilket kan bli riktigt rörande att bevittna. Vissa av de intagna har aldrig sett eller hört en violin på så nära håll.
Det Matt beskriver är konkret handling enligt Brittens önskemål; att skriva musik för alla, oavsett ålder och bakgrund, till professionella och amatörer. Britten sa i sitt tal i Aspen: ”Jag vill att min musik ska komma folk till nytta och förhöja deras livsglädje.”
Matt berättar att han som liten spelade klarinett. Musik och kultur var då en prioriterad del av kommunala skolors utbud.
– Mina föräldrar behövde knappt betala något, musikundervisningen var till stor del finansierad av staten. Nu är det borta. Det är många barn som idag inte kommer i kontakt med musik för att deras föräldrar inte har pengar eller intresset, säger han.
Britten Pears Arts har ingen operaverksamhet för barn. Inte än.
Musik för och med barn var något Britten brann extra mycket för. Han tyckte om barn som musicerade och deras röster inspirerade honom att skriva många verk för unga. Han höll med Zoltán Kodály om att: ”Ingen av oss är för bra för att skriva för barn — det är snarare så att vi alla måste försöka bli bra nog för att skriva för barn”. Britten skrev bland annat barnoperan Let’s make an Opera Op. 45 och Noye’s Fludde Op. 59. För gosskör skrev han bland annat The Golden Vanity Op. 78 tillägnat Wiener Sängerknaben. The Wandsworth School boys’ choir kallade han ”min favoritkör i min favoritskola” och tillägnade dem The Children Crusade Op. 82.
Misstankar har riktats mot Britten för att ha utsatt pojkar för sexuella övergrepp men enligt bland annat John Bridcuts bok och dokumentärfilm Britten’s Children (2004), finns inga bevis för detta.
Tillbaka i centrala Aldeburgh.
På den pittoreska High Street finns sedan 1967 den familjeägda Aldeburgh fish&chip-shop. Jag beställer en portion kolja. Fritösen med talg fräser till och tanken slår mig att också Britten kan ha knaprat på fisk just här. I kontrast till livet i rampljuset sökte han gemenskap med lokalbor och ansåg att en artist skulle vara en del av samhället, inte observera det utifrån.
Längre ned på gatan ligger Aldeburgh Bookshop och det sägs att poeten George Crabbe föddes här 1754. Under sommaren 1941, långt hemifrån i Kalifornien, besökte Britten Los Angeles Bookshop. Där hittade han Crabbes dikt “The Borough” vilken inspirerade honom till att komponera Peter Grimes.
Vid Aldeburghs 1400-talskyrka är Britten och Pears begravda. Kyrkogårdens många körsbärsträd är i full blom vid mitt besök och de två eleganta gravstenarna står sida vid sida. I ett brev till Britten 1942 skriver Pears: ”Jag älskar dig med hela min varelse, högtidligt och allvarligt. Vår kärlek är komplett och en skapelse i sig självt. Din älskade man, P.” År 1944 utbrister Britten i ett brev: ”Jag skriver varenda ton med din himmelska röst i mitt huvud”.
Mr. B och Mr. P levde tillsammans i ett slags öppet men likväl hemligt förhållande och såg sig själva som ett gift par. De gav konserter över hela världen och Britten tillägnade alla sina verk för tenor till Pears. Fram till 1967 var det olagligt och straffbart att vara öppet homosexuell i England. Britten blev trots detta hedrad med livstids adelskap av Drottning Elizabeth II och hon skickade anmärkningsvärt nog ett kondoleansbrev till Pears efter dödsbudet.
I Göteborg berättar Simon Kim att Britten beundrade, för att inte säga destruktivt avgudade poeten W.H. Auden (Funeral Blues, Lullaby) som var en ledande figur inom den engelska socialistiska kul-tureliten under 30-talet. De samarbetade mycket och ansågs lika begåvade; den ena med ord, den andra med toner. Auden försökte, om än välvilligt — kanske för påstridigt, vidga Brittens estetiska och poli-tiska horisonter. Auden och hans partner Christopher Isherwood (Cabaret) lämnade vad de tyckte var Englands kulturella ankdamm för USA. Våren 1939 följde Britten och Pears efter.
– Deras liv i New York, det måste vara den bästa pjäs, film eller TV-serie som ännu inte skrivits! utbrister Simon Kim och slår ut med händerna.
Huset på 7 Middagh Street i Brooklyn ägdes av chefredaktören för Harper’s Magazine. Här huserade Thomas Manns söner Klaus och Golo, Auden, Britten och Pears samt stripdansösen Gypsy Rose Lee. Salvador Dali och Leonard Bernstein besökte ofta konstnärskollektivet.
Men ett utlovat filmprojekt i Hollywood blev inte av, inte heller en konsert för harpa. Operetten Paul Bunyan Op. 17, ett Auden/Britten-projekt i tidstypisk Broadwaystil 1941, fick dåliga recensioner. Britten hade svårt för kritik. Efter ett alltför uppfostrande brev från Auden fick han nog och vände hemåt. Ett tydligt vägskäl i Brittens liv. En båtfärd över Atlanten 1942, mitt under brinnande krig, markerar ett skifte i hans komponerande. Vid ombordstigningen blev Britten tvungen att lämna ifrån sig de partitur han hade med sig. Suspekta koder av svarta prickar och streck kunde ju ha spelat spi-onerna i händerna… Under resan skrev han ur minnet ned ett av partituren, sitt och Audens verk Hymn for St Cecilia Op. 17. Före landstigningen hann han även skriva ett nytt verk på elva satser för kör och harpa, The Ceremony of Carols Op. 28.
– Härlig, himmelsk musik. Efter det är Ben fri från Audens grepp och hans musik får mer substans och personligt uttryck, säger Simon Kim och trummar på köksbordet.
I det gamla gardet fanns det vissa, med Ralph Vaughan Williams i spetsen, som ansåg att Brittens musik var för smart för hans eget bästa. Men Britten fann sin egen väg. Robin Holloway (1943) skri-ver att Brittens musik har ”kraften att sammansvetsa det som är avant-garde med tonalitetens förlorade paradis”.
Britten hade lämnat London som en lovande ung kompositör och deserterat. I dubbel bemärkelse. Pacifismens väg vek han aldrig ifrån. Han vapenvägrade, vilket inte var populärt i Churchills England. Efter hemkomsten från USA ställdes han inför rätta men skrev ett framgångsrikt brev till sitt försvar:
“Jag har ägnat hela mitt liv åt skapande processer, och kan inte ta del i processer som förstör. //En fascistisk attityd till livet kan enbart övervinnas med passivt motstånd.”
Han frikallades och reste med Pears land och rike runt för att underhålla och stärka soldaternas mod med klassisk musik. 1962 skrev Britten det monumentala och pacifistiska verket War Requiem Op. 66.
“För att vara pacifist skulle han ha imponerat som general!” hävdade kompositören Oliver Knussen. Enligt Simon Kim syftade Knussen på att Britten hade en fenomenal multitask-förmåga.
– Ben kunde komponera om en takt i huvudet, medan han organiserade nästa års festival, samtidigt som han gav mat åt sin älskade tax Clytie, säger Simon Kim.
Han frågar i samma andetag om jag vill ha hemlagad fish&chips till lunch, à la Aldeburgh.
– Jag kan fortsätta prata samtidigt som jag panerar fisken. Det är min kvinnliga sida! säger Simon Kim och öppnar kylskåpet.
När framgången med Peter Grimes var ett faktum, efter premiären på Sadler’s Wells Theatre i London den 7 juni 1945, breddades Brittens väg och han lyfte. Hans musik tilltalade ovana operabesökare i ett krigshärjat England. En lokal busschaufför lär ha ropat ut: “Nästa, Sadlers Well’s! Stig av för att se Peter Grimes, den sadistiska fiskaren!”
Britten övertygade en skeptisk nation om att det var möjligt att framföra en opera på engelska komponerad av en engelsman — vilket ingen annan hade gjort med samma kraft sedan Purcell 300 år tidigare.
– Ben strävade efter att tonsätta en text i en naturlig talrytm. Precis som Purcell! säger Simon Kim medan han panerar fiskfiléerna.
1946 hade den folkbildande dokumentärfilmen A Young Person’s Guide to the Orchestra Op. 34 premiär. Britten nådde därmed en ännu större publik.
– 1950- och 1960-talen innebar ett enormt uppsving för brittisk musik. Jag är så avundsjuk på Ben, Peter och min far för att ha varit en del av det. Ben skrev i genomsnitt ett stort verk per år. Det är jämförbart med Richard Strauss produktion! säger Simon Kim medan smöret börjar fräsa i stekpannan.
Aldeburghs Jubilee Hall har sedan 1887 varit en scen för musik, konst och skapande verksamhet. Som ett gemensamt vardagsrum för intresserade lokalbor. Jenni Wake-Walker öppnar för mig.
– Det var här som Brittens Midsummer Night’s Dream hade premiär och det var här som Mstislav Rostropovich och Britten spelade sina cello-pianoaftnar, säger hon stolt och gör en svepande gest med armen. Ska vi sätta oss på scenen?
Jag känner historiens vingslag. Jubilee Hall var festivalens primära konsertsal innan Snape Maltings byggdes.
– Snart kommer ett gäng förväntansfulla barn att springa in genom dörren, säger Jenni.
Jenni Wake-Walker grundade 1987 Jubilee Opera, ett operakompani för barn. Helt i Brittens anda. Ikväll ska de repetera Malcolm Williamsons mini-opera The stone wall.
– På den tiden kunde man ringa upp Kulturrådet och lätt få ett projektbidrag. Annat är det nuförtiden. Jag har nästan gett upp, säger Jenni och suckar.
Deras första produktion var Brittens Noye’s Fludde Op. 59.
– Vi betalar de professionella regissörer, dirigenter, sångare och musiker som deltar, men alla vi andra är volontärer. Det är gratis för barnen. De flesta kommer från kommunala skolor.
Jenni håller med Matt Walker från BPA om den urvattnade musikundervisningen i skolorna.
– Om inte barn och unga får utbildning inom musik, hur ska högskolor och utbildning på mer avancerad nivå få några studenter? säger Jenni.
2013 skapade Jubilee Opera en föreställning A Time there was; ett kollage av Brittens musik för barn. Den regisserades av Jennis son Frederic Wake-Walker. Han är konstnärlig ledare för Mahogany Opera Group (MOG) ett operakompani i norra England som beställer och producerar nya verk, bland annat så kallade ”snappy operas”, mini-operor för barn.
Den 20 november i år blir det världspremiär för A Christmas Miracle skriven av Errolynn Wallen. Ett samarbete mellan MOG, Jubilee Opera och BPA som är inspirerat av Brittens orealiserade verk A Christmas Sequence. Precis som i hans Noye’s Fludde kommer produktionen att ha professionella musiker, barn och amatörer som musicerar sida vid sida. Efter premiären bär det av till Orkneyöarna där lokala barn kommer att delta.
– Nästa år fyller Jubilee Opera 40 år. Min förhoppning är att BPA vill fortsätta samarbeta med oss och inkludera Jubilee Opera som en separat del av deras verksamhet, säger hon.
In strömmar barn och handsydda kostymer prövas och passas. Jenni ska strax sätta sig vid flygeln för att sjunga upp kören.
– På scenen är barnen så fritt fantasifulla. Vi tappar den förmågan när vi blir äldre! säger Jenni.
Vid köksbordet i Göteborg avslutar Simon Kim.
– Ben erkände en gång för mig att ”Ju äldre jag blir, desto färre noter skriver jag och desto svårare blir de!”
Ylvali McTigert Zilliacus
Fakta: Edvard Benjamin Britten
Född i Lowestoft, England 1913 – Död i Aldeburgh, England 1976
Anses vara Storbritanniens främsta 1900-talskompositör framförallt inom operagenren.
Publicerade 94 opus.
Britten Pears Arts www.brittenpearsarts.org
Aldeburgh Festival datum 2027: 11-27 juni
Utmärkelser i urval
Svenska Nordstjärneordern 1962
Aspen Award for services to the humanities 1964
Life peerage (adlad till Baron) 1976
Fakta: Verk i urval
Operor
Peter Grimes Op. 33
The Turn of the Screw Op. 54
Death in Venice Op. 88
Körverk
A Boy was Born Op. 3
Hymn of St Cecilia Op. 27
Sacred and Profane Op. 91
Opera/verk med barn:
The Friday Afternoons (1933-35)
Noye’s Fludde Op. 59
The Golden Vanity Op. 78
Sånger
Seven Sonnets by Michelangelo Op. 22
A Charm of Lullibies Op. 41
The Poet’s Echo Op. 76
Solokonserter
Konsert för violin och viola (1932)
Pianokonsert Op. 13
Violinkonsert Op. 15
Orkesterverk
The Young Person’s Guide to the Orchestra Op. 34
Spring Symphony Op. 44 (sångsolister och gosskör)
War Requiem Op. 66 (sångsolister och körer)
Kammarmusik
Sinfonietta Op. 1 (kammarensemble)
Lachrymae Op. 48 (viola/piano)
Stråkkvartett nr. 3 Op. 94
