Stäng

Lyckorus över Nilssons fyra

En sen januarikväll i Köpenhamn, 1981. Längs Vesterbrogade finns ett trasigt skyltfönster som flörtar med trottoaren. Lysröret kastar oregelbundna, blekgula blixtar över asfalten med två svenskar i publiken.

Den 30-årige kompositören glömmer aldrig blinkningen i Köpenhamn från gamla mästare. Han och hans bror är ute och kyler premiärnerverna inför uruppförandet av hans orkestertrilogi Trois Pièces pour grand orchestre. Mitt i samtalet stannar de vid skyltfönstret:
– Jag ser gradängen med hushållsmaskiner… och något annat. Mellan varje produkt står små byster av tonsättare: Wagner, Verdi, Beethoven, Mozart. Jag tror inte mina ögon, säger Anders Nilsson.
Tidlösa tonsättare viskar till sin sentida kollega: ”Var inte orolig.”

Ett annat skyltfönster, 35 år senare. I Björkhagen, söder om Stockholm, står vägdammet som kometsvansar efter bussar och bilar i blådisigt vårljus. Här ligger Anders Nilssons arbetslägenhet sedan 18 år tillbaka, där förre hyresgästen var pianostämmare. I fönstret, med persiennen mot hårsvall och kravatt i gips, håller Beethoven ögonen på sin sentida kollegas dagliga verksamhet som tonsättare. Bysten betyder beskydd, dess blick bevakar; Beethoven skrev nio symfonier och snart avslutar Nilsson sin fjärde.
– Jag har skrivit i ett lyckorus sedan första februari, säger Anders Nilsson. Med det här kreativa flödet blir det två minuter nykomponerad musik per dag. I maj beräknar jag vara klar.
Han har varit frilansare sedan 1983, tidigare organist i proggbandet Östan Sol, Västan Måne. Kompositör och musiker vid Stockholms Stadsteater och Riksteatern, examen från Musikhögskolan i Stockholm. Under 2016-2017 är Anders Nilsson Sinfoniettans hustonsättare; hans fjärde symfoni uruppförs i Västerås Konserthus under våren 2017.
– Det går undan, jag har skrivit två symfonier på varandra. Är glad att jag hunnit med fyra symfonier redan; Nielsen skrev sex, Sibelius sju. Symfonier är mitt tonspråk helt enkelt, säger Anders Nilsson.

Partitur och papper trängs i bokhyllorna: på en bokrygg står BACH KONZERTE, tätt följd av andra. Några volymer bär bokstaven Z, som i Zarah Leander. Anders Nilssons opera om den svenska schlagerstjärnans framgångar i Tredje riket hade premiär på Folkoperan i Stockholm år 2007 – en publiksuccé som sågs av 25 000 personer.
– En opera kräver mycket mer jobb, säger Anders Nilsson. Zarah-operan tog mig två år att skriva, efter Claes Fellboms libretto.
I Västerås ska Zarah återuppstå som en 15 minuter lång svit med operaföreställningens höjdpunkter.

Arbetslägenheten är ett fridfullt mikrokosmos för kompositören med dator, klaviatur, soffan för hundarna och en vit kaffemugg med texten I LOVE MY COMPUTER.
– Musikaliska skisser gör jag aldrig. Jag är musiker från början och spelar mig fram direkt, säger Anders Nilsson. Som kompositör skriver jag tecken, spelföreskrifter. Det är musikerna och musicerandet som ger verket dynamik och klingande gestalt.
Han ser fram emot ögonblicket då hans musik framförs av Västerås Sinfonietta:
– Att sätta nytt material i händerna på duktiga musiker är lika spännande varje gång. Jag är mycket ödmjuk inför musikens förmåga att  beröra, säger han.

Beethoven, vars byst håller Nilsson sällskap i Björkhagen, är en långväga följeslagare – de möttes redan början av 1960-talet.
– När jag var i tioårsåldern hittade en klasskompis och jag en låda med stenkakor i en källare i Kärrtorp. Han tog operettmusiken och jag tog Bach, Mozart och framför allt Beethovens Egmont-symfoni. Inspelningen från 1947 med Wilhelm Furtwängler som dirigent, spelade jag om och om igen på batterigrammofon. De inledande f-mollackorden talade direkt till mig! Jag känner detsamma i dag när jag hör stycket på Spotify, säger Nilsson.
Efter det var tioåringen fast med ”Ludde”, som Nilsson kallar honom:
– Jag klippte ut bilder från brorsans skolbok i tyska. Sedan tapetserade jag väggen vid våningssängen med Beethoven, intill min brors fotbollsbilder från Rekordmagasinet.
Och resan fortsätter, ton för ton och takt för takt… i väntan på Nilssons femma.

Text: Dan Linder. Foto: Ingemar Gardell